SKRIFTSERIE#4 Allt som kan mätas är inte vetenskap

Lennart Lundmark

FÖRORD

År 1922 utmärkte sig Sverige genom att som första land i världen inrätta ett statligt institut för rasbiologi, Rasbiologiska institutet. Den så kallade rasbiologin började utvecklas här redan under 1800-talet och beskrevs då som en kombination av ärftlighetsforskning, biologi, medicin och antropologi. Målet var en vetenskap som bekräftade rasteorin. Under 1800-talet fick rasteori och rasbiologisk forskning i allt större utsträckning utgöra grunden för en raspolitik på frammarsch, med inslag som rashygien (steriliseringar) och rasism (odemokratisk, ovärdig behandling av vissa grupper).

Forum för levande historia fick år 2005 regeringens uppdrag att klarlägga och aktivt föra ut kunskap om de politiska och idéhistoriska perspektiv som låg till grund för rasbiologins ställning och konsekvenser i Sverige under 1800- och 1900- talen. Arbetet presenteras fortlöpande vid lärarseminarier, programaktiviteter och i en kunskapsöversikt.

För genomförandet av skriften »Allt som kan mätas är inte vetenskap« har Forum för levande historia anlitat docent Lennart Lundmark. Texten är en populärhistorisk uppsats inom arbetet med Sveriges rasbiologiska förflutna. »Allt som kan mätas är inte vetenskap« är en lättillgänglig introduktion till svensk rasbiologi. Skriften vänder sig till dem som är intresserade av ämnet och dem som i sitt yrke letar efter de milstolpar som ledde fram till Sveriges omdiskuterade rasbiologiska förflutna. Skriften inleds med skildringen av hur en enig riksdag år 1921 beslutar om att inrätta Statens institut för rasbiologi. Därefter får läsaren följa såväl tusen- som hundraåriga myter, idéer, undersökningar och experiment som sammantagna fick utgöra den ytterst lösa faktagrund för inrättandet av institutet. Gemensamt för de flesta av dåtidens forskningsresultat är att de vilar på olika former av mätmetoder och klassificeringar. De emellanåt ytterst märkliga mätningarna beskriver utförligt de enskilda objektens beskaffenhet.

Men i större forskningsprojekt är resultaten oanvändbara. De visar visserligen att människor har likheter och olikheter, men ofta oberoende av arv och härkomst.

Charlotte Haider, redaktör